Jag ser det snöar.

Det snöar ute. Spösnöar skulle jag till och med vilja säga.
Jag känner inte för att åka till skolan och lyssna på en föreläsning av en känd person jag aldrig hört talas om. Kreativitet för mig är intre kreativitet för dem. Jag kan inte ta in det och acceptera att kreativitet är något man kan lära sig. För antingen har man det, eller så har man det inte. (Kan man tappa det? För i så fall ahr jag nog lyckats göra det)

Jag vill bara kura ihop mig till en boll och komma fram till något vettigt. Sluta vela och göra alla förvirrade. SLUTA känna mig så här. Om jag åker, kommer jag gå miste om något som kunde blivit något stort. Men om jag inte åker, kan jag gå miste om en massa annat.

Varför ska allt vara så förbannat komplicerat jämt för.

Andra åsikter? :)

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0